Vad vi förlorat och vad vi fann

Ni undrar förstås vad som hänt och varför vi plötsligt, som en blixt från en klarblå portugisisk himmel plötsligt vill flytta från den plats jag lovsjungit och förklarat min kärlek till i mer än sex år nu, här på bloggen. Svaret är egentligen att det vill vi ju inte. Vi vill ha tillbaka den plats vi flyttade till och där vi har stormtrivts i mer än sju år nu! Vi lider helt enkelt av saudades, är min diagnos.

För mig kommer det inte heller precis som en blixt från en klar himmel, för vi har sett orosmolnen komma. Vi har hört dem mullra. Samtidigt som jag har försökt fokusera på allt som är fantastiskt och vackert här och allt som fått oss att trivas, har en del förändrats till det sämre. Man kan då göra som Sverker och kommentera dagligen att ”Det är för jävligt att… ” eller som jag, helt enkelt förtränga det tills det svämmar över i två veckors gråtande och en känsla av att det är lika bra att flytta.

Nu har jag torkat tårarna och försökt se mer nyktert på vad vi har kvar och vad vi har förlorat och vad vi saknar och vad vi eventuellt kan göra åt det. Sedan jag skrev sist har saker också tagit minst en oväntad vändning, men det tar vi en annan gång. Nu skulle det handla om vad som förändrats. Vad vi förlorat. Allt detta handlar om vad vi förlorat.

För det första har vi förlorat solnedgången. Det har varit ett orosmoln länge. Det mesta vi oroade oss för i samband med husköpet och flytten till Portugal visade sig vara i onödan. Skolan, byn och språket stod väl högst upp på listan med oroliga frågetecken, men dessa kunde vi snart stryka och upp seglade en oväntad bubblare, som en annan Hajen. Granntomten. Den som ligger emellan oss och solnedgången och där jag brukade plocka kaktusfikon. Där har någon nu byggt något som liknar ett parkeringshus.

Man kan hävda att det inte är så mycket att gnälla över och att det inte precis är en mänsklig rättighet att ha 240 graders havsutsikt och se solen gå ned i Atlanten varje kväll, men man blir ändå ledsen när det muras upp en vägg som skymmer den. Varje gång man tittar ut genom ett fönster åt det hållet ser man det förhatliga bygget och blir arg. Varje gång minns man utsikten över kullarna och havet och det gyllene solnedgångsljuset som nu aldrig mer når in i vårt hus. Man minns det med saknad och blir ledsen varje gång man ser parkeringshuset istället för solnedgångsljuset.

 

 

Vi har också förlorat en del avskildhet. Det blev jag brutalt påmind om jag när jag gick ut naken på sovrumsterrassen för att hänga upp en handduk på tork och insåg att jag inte var ensam. Där stod vår nya granne och byggherrar och annat löst folk och tittade åt mitt håll, istället för mot solnedgången som de bestulit mig på. I stället för att bli blyg blev jag arg. ”Är nu nöjda nu?” ropade jag ilsket, utan att skyla mig ett dugg. Väntade inte på ett svar. Nu har alltså både grannarna i öster och väster sett mig naken. Bara det är ju ett skäl att flytta kan man tycka.

För det andra har vi förlorat det mesta av vårt sociala liv. Det är vi inte ensamma om i detta nödens år 2020. Om jag ska vara ärlig trodde jag inte att det skulle påverka mig så mycket eftersom jag är rätt asocial, men det kryper på en nästan utan att man märker det. En sorgsenhet, en vilsenhet, en brist på sammanhang och samvaro. Saudades.

Sedan mars månad har barnen inte gått i skolan, utan bara haft lektioner framför datorn. Alla dansträningar och spektakel har ställts in, och det har inte varit några kalas. Firandet av Festas de António ställdes in, och även Marchas i Cascais och augustifesten här i byn. Nu har vi också fått veta att det inte blir någon karneval 2021. Inga diplomutdelningar eller föräldramöten har det heller varit förstås, och mina kvällskurser i Lissabon som också är en social grej för mig sker också på zoom nu. Detta är jag inte ensam om i världen precis nu, men det är först nu som jag erkänner att det tär på lyckan och gör mig ledsen.

Förut blev jag alltid glad av att gå in till byn och se alla bekanta ansikten. Leende bybor och kindpussar till höger och vänster! Gemenskap och idyll! Nu känns det mest dystopiskt, eftersom alla bär mask. Man ser vem det är, men inte hela ansiktet. Man ser inga leenden och kindpussa kan man fetglömma. Tänk att jag skulle sakna kindpussar! Det trodde jag aldrig!

 

Man behöver också bara se sig i spegeln för att konstatera att man förlorat sin ungdom. Jag var 42 när vi flyttade hit och kände mig som 32 och när jag sprang som mest kände jag mig starkare än jag var när jag var 22. Nu är jag snart 52 och efter fyra års kortisonbehandling har tiden kommit ikapp mig. Här sitter en tant med läsglasögon och lite värk i lederna och minns en annan Åsa som åkte rullskridskor längs havet, vindsurfade och sprang halvmaror. 

Detta har jag funderat på en del den sista tiden. På vad som gör mig ledsen. Summan av kardemumman är att jag egentligen inte vill bort härifrån alls. Jag vill bara att det ska vara som förr! Jag vill vrida tillbaka tiden till innan granntomten bebyggdes och det förbannade viruset spreds och innan jag blev sjuk. Jag vill ha tillbaka min solnedgång, jag vill kindpussas på sociedaden, och så vill jag slippa kortison och eksem. Jag lider av saudades, helt enkelt, men kan man bota det med en flytt?

Samtidigt som jag grottade ned mig i allt detta och grät floder i början av augusti har universum skickat mig ganska tydliga meddelanden om att jag ska skärpa mig. Under samma augustivecka ringde inte mindre än tre personer på dörren och alla tre grät. Kom och ringde på och satt i mitt kök och grät! Detta får jag berätta om en annan gång.

Vi har också varit på tre visningar. Det måste jag också berätta om. Två berättelser om att gräset inte är grönare på andra sidan och är det inte det ena så är det något annat, men så hände något oväntat, och då menar jag inte det där med att vi fick med oss en gråtande gubbe från en visning i en av grannbyarna. Också det ett meddelande från universum, kanske.

 

 

Så hur ska vi göra med allt? Jag har ju jämfört husaffärer med relationer förut, mer än en gång faktiskt, så varför inte göra det en gång till? I så fall kan man likna vår katarsis gällande huset som vi förälskat oss i och skulle leva lyckliga i alla våra dagar i med en äktenskapskris. Man kan man också säga att vi varit ute på dejtingmarknaden nu och sett att något värt att dumpa vårt livs kärlek för inte finns, om man inte lägger en sjusiffrig summa emellan, i Euro. Så mycket verkar solnedgångar kosta här nuförtiden. Vi har nämligen också insett att vi inte vill flytta från byn. Det vi saknar här nu finns ju ingen annanstans heller. Det är ju inte så att det står andra sociedader och väntar på att vi ska komma dit och kindpussas, och om det gjorde det skulle de i alla fall befolkas av främlingar. Det är samma dystopi överallt och inte direkt läge att dimpa ned någonstans och försöka hitta en gemenskap. Jag längtar inte efter livet i en annan by, utan saknar livet i den här byn.

Så vad gör man när man går igenom en medelålderskris (50 är den nya medelåldern!) och en äktenskapskris (OBS! Metafor!) och en världskris kan man väl kalla den här pandemin och allt i dess kölvatten? När man inser att man förlorat något men inte vill skiljas. Man skaffar något på sidan om, förstås! I relationsvärlden skulle det vara en älskare, men i husvärlden är det en sommarstuga.

Tre veckor och tre visningar senare har vi nu tre hus, varav ett är vårt hem, ett vår pensionsförsäkring och ett tredje – vår sommarstuga. Vi har också plötsligt tre hundar. Hur det gick till är en annan historia men ni kanske är mer nyfikna på sommarstugan?