Välkomna in!

Gissa om det var spännande att äntligen ha nyckeln i handen och kunna gå in och titta på vad vi egentligen köpt! Eller äntligen och äntligen, det hela gick ju ganska fort. Förra gången vi köpte hus i Portugal tog det sex månader mellan första gången vi klev över tröskeln som potentiella köpare och att vi klev över samma tröskel igen med egen nyckel. Den här gången tog det sex veckor, så vi gick igenom alla husköpsfaser ( ”vi måste ha det!” – ”hurra, vi fick det!” – ”oj, vi fick det!” – ”varför har ingen annan köpt det om det nu är ett bra köp?” – ”vad har vi gjort?”- ”får vi inte nyckeln snart?”) på väldigt kort tid. Vi trodde nog hela tiden att vi gjort ett riktigt fynd, fast man förstås aldrig kan veta.

Man kunde i och för sig ha vetat lite mer om man inte sprungit genom huset och bara kastat ett getöga in i rummen innan man utbrast ”vi tar det!” och lade ett bud, men det kändes rätt. Det fanns ingen tid att förlora, kändes det som.

På de sex dagar som gick emellan snabbvisningen och första påskriften hann vi i alla fall kuta runt till alla tänkbara och möjliga instanser för att försäkra oss om att huset var lagligt och som det skulle enligt alla register. Visa av erfarenheten ville vi inte ta mäklarens ord för att allt var i sin ordning som dagens sanning. Sedan kändes det lugnare, för så vitt vi kunde utröna var allt okej mellan huset och myndigheterna. Att det inte fanns några planritningar berodde tydligen på att huset var så gammalt, nästan hundra år blir det ju om det är byggt på trettiotalet!

Så hur såg det ut egentligen? Jag hade bara några suddiga bilder inifrån huset och jag tror faktiskt inte vi var in i alla rum ens. Hur många rum var det och i vilket skick var de egentligen? Det skulle vi få veta nu.

 

 

 

En positiv överraskning var också att det var hela 12 (!) rum samt två (före detta) kök och två badrum plus en före detta toalett.

 

 

Det var förstås en del som behövde göras. Det var golv som behövde rivas upp och göras om med isolering mot mark (något som är ovanligt här), el och avlopp och fönster och dörrar som behöver bytas ut och en kupa och två balkonger som ska göras om.

 

Fasaden ska förstås putsas och målas om och alla väggar och tak invändigt behöver åtminstone kosmetisk makeover, om inte mer. Kanske måste taket läggas om. Antagligen.

 

Kontrasten mellan före och efter kommer med andra ord att vara stor. Det är ju lite inspirerande att tänka sig, om man bara förmår visualisera slutresultatet och inte tappar gnistan vilket jag vet av erfarenhet att man kan göra om det tar alltför lång tid. Än så länge känns det i alla fall kul och spännande. Det första (andra) intrycket kändes hoppfullt .

 

Hur illa ni än tycker det ser ut var det ungefär som vi tänkt oss fast med fler rum än vi mindes, och kanske var golvet på bottenplan sämre än vi kom ihåg men annars var det inget som kom som en överraskning. Möjligen att utsikten var bättre än vi mindes och stranden ännu närmare. Nästa gång vi åker dit (idag eller i morgon) kanske vi till och med testar badrocksavståndet!

Alla konstiga saker de förra ägarna lämnat kvar var förstås lite överraskande. Det kan bli ett alldeles eget inlägg.

 

Tycker ni däremot att det såg riktigt bra ut så kan det bero på att jag sparat de värsta bilderna till ett annat inlägg. Det fanns några riktiga skräckhörn. Vi tyckte i alla fall att det hela var värt att firas och det gjorde vi med choklad i verktygsform.

 

 

Idag får vi fira igen. Det är nämligen vår trettonde bröllopsdag och tjugofyra år sedan vi träffades för första gången! Dubbelgrattis till oss!