Var försiktig med vad du önskar…

Här kommer fortsättning på vårdskandalen, för er som eventuellt är nyfikna.

Detta har hänt

Sedan jag skrev om detta sist har det hänt massor. Det började med dåliga nyheter när min före detta dermatolog ringde upp mig. Hon som jag hade hoppats skulle vara min räddning från den onda efterträdaren, och nu kom hon med dåliga nyheter. Nu när hon jobbar på en privat klinik kan hon inte skriva ut det nya läkemedlet åt mig, så jag var hänvisad till allmänna vården om jag skulle ha en chans att få den, sa hon.

Det var ändå ett bra samtal. Jag började inte gråta och jag kände mig faktiskt mer lyssnad på än jag brukade när vi sågs på mottagningen, då jag ju var lite rädd för henne. Hon blev bekymrad över att höra att jag inte fått träffa någon alls sedan i maj, men verkade nästan lite road av min skildring av hur mitt senaste besök avlöpt. ”Jag kan tänka mig att hon kanske fick fel intryck av dig, Åsa. Hon känner ju inte dig”, sade hon, som om hon kände mig.

Hänvisad tillbaka till sjukhuset alltså. Jag fick alltså sätta mig och fila på det där mejlet till sjukhuset. Jag kom inte så långt, eftersom jag inte kom ihåg vad hon hette som jag vill klaga på och som jag inte vill träffa igen. Det kändes oseriöst att skriva ”hon som jag träffade sist”, så jag bestämde mig för att åka till sjukhuset och ta reda på vad hon hette.

I receptionen vid stora entrén förklarade jag mitt ärende, fick namnet och passade även på att ventilera mitt missnöje lite lagom försiktigt. Jag ställde inte till en scen, jag skällde inte ut någon, jag sa bara att jag behövde en ny tid och helst inte med henne, för det hade inte funkat bra. Inte funkat bra alls, faktiskt.

Receptionisten knapprade på datorn, tittade sedan upp och sa att jag skulle få en kallelse. Jaha? Yeah, right, tänkte jag, och döm om min förvåning när jag blev uppringd nästa dag och fick en tid redan samma vecka, hos en annan läkare. Hurra! Var det inte svårare än så? Jag hade tänkt att jag skulle få kämpa med mitt mail och sedan inte ens få svar.

Jag var ändå skeptisk och tänkte att nu är det kanske inte var en dermatolog utan ”bara” en läkare som kunde förnya mina recept, men det visade sig de skakat fram en tid hos en alldeles riktig dermatolog. Salvador hette han visst, men jag gjorde mig inte alltför stora förhoppningar ändå utan var nervös som sjutton inför denna läkartid, och beredd på att bli besviken, fast han heter ”frälsaren”.

Jag var i alla fall bättre förberedd än sist. Jag hade sett till att skriva ned namnen på alla mediciner jag tog i alla fall och hur länge jag tagit dem, ifall det skulle bli ett nytt korsförhör. Jag hade borstat håret och gjort en stram fläta så jag såg mindre ut som ett troll eller en gammal hippie. Jag hade tänkt göra ett samlat intryck, och om det behövdes skulle jag säga ”Är det okej om jag klär på mig innan vi fortsätter med frågorna?”.

För att komma till den nya dermatologens rum måste jag passera den elaka dermatologens rum, och dörren var öppen. Jag tittade inte in, utan tassade snabbt förbi och in i nästa rum, där jag möttes av tre maskbeklädda ansikten vid varsin dator. De tittade upp i en sekund och hälsade men fortsatte sedan att titta på sina skärmar, som om patienten fanns i datorn.  Där satt jag och väntade medan de knapprade och pekade på skärmarna och kommenterade nästan viskande i samförstånd och för mig obegripligt. En gång skrattade de till åt något som stod på datorskärmen.

Jag hade bestämt mig för att inte pladdra på i onödan men efter ett par minuter frågade jag om det var mig det stod om på skärmen. Oh nej, sade de, men det kändes ändå så.

Hur som helst blev det inget korsförhör och nakeninspektionen gick på nolltid. Sedan knapprade de på igen och efter ett tag sa jag försiktigt att ”Jag har ju ätit kortison väldigt länge nu och vill helst inte fortsätta med det, men det kanske inte finns några alternativ”. Nu tittade Salvador upp. Han tittade på mig och sa att ”Jo, det finns det, men det är bara befogat att skriva ut i vissa fall där sjukdomen trots långvarig behandling inte är kontrollerad, och i ditt fall anser jag att det är ….” och där uppfattade jag inte det sista, viktiga, avgörande. Det försvann någonstans mellan Salvadors maskbeklädda skägg och mig, så där satt jag, undrande och vågade inte fråga om.

Det var tyst igen i fem minuter medan Salvador knapprade och de andra tittade ömsom på sina skärmar och ömsom på Salvadors. ”Så”! sade Salvador slutligen. ”Först ska du gå och ta de här blodproverna, och den 18 januari ses vi igen. Om allt ser bra ut med proverna kommer du då att få recept på den nya behandlingen! Till dess fortsätter du som vanligt med dina tabletter som du får nya recept på av mig härs så du klarar dig tills i januari!”.

Jag lämnade mottagningen helt paff. När jag gick förbi den andra dermatologen funderade jag på att titta in och säga något triumferande eller räcka ut tungan åtminstone, men det gjorde jag inte förstås.

På vägen ut från sjukhuset var jag jublande glad och nöjd med mig själv som lyckats få en ny dermatolog som ville satsa på mig, men i bilen på väg hem blev jag lite nervös och tänkte på att man brukar säga ”Var försiktig med vad du önskar….  ”. När jag kom hem googlade jag bieffekter av det nya läkemedlet. Herpes och influensa. Hjälp. Det stod det inget om i det tjocka häftet jag fått av min förra dermatolog, med information om den nya behandlningen. Det vill jag ju inte ha! Jag googlade också hur mycket den egentligen kostar, och höll på att ramla av stolen när jag såg siffrorna. Inte ska väl jag kostas på så mycket, kände jag plötsligt.

Nu ska jag påminna mig själv om den här, som jag har delat förut:

Här är jag i alla fall. (inte nyflätad)