Men varför är inte du med i karnevalen, Åsa?

Jag brukar känna mig lite som Ferdinand varje gång jag får frågan om varför jag inte vill vara med i karnevalen.

(Någon av alla mammor i byn som tillbringar varje ledig stund mellan jul och karneval med att sy på karnevalsdräkter och öva in danser och dansar utklädd genom byn varje år):

”Men Åsa, varför är inte du med i karnevalen?”

Jag, den individualistiska och ganska truliga norrlänningen som inte kan dansa, inte kan sy och är allergisk mot grupparbete:

”Jag trivs bättre här, bakom kameran som åskådare, och mellan jul och karneval ägnar jag hellre min fritid åt egoistiska aktiviteter som löprundor, cykelturer och att plöja romaner än åt kollektivt skapande”.

Om frågan är i fall det finns någon gräns för hur integrerad man kan bli, hur mycket man kan anpassa sig för att passa in i sin nya omgivning och var den gränsen i så fall går så är svaret för min del på A: Ja det finns det, och på B: För mig går den gränsen någonstans rakt igenom karnevalen. Kanske vid halva karnevalen?

Efter två hela dagar med karnevalsmusik på högsta volym och folk överallt är jag helt utmattad i både ögon, öron, ben och smilband, och kameran är full av bilder. Fyrahundratrettiosju bilder blev det, men jag har sållat lite. Rekommenderar att ni tittar med någon av årets karnevalsplågor straight out of Brrrrazil som soundtrack, gärna bägge samtidigt på högsta volym och tänker tio timmar i sträck av detta, om man räknar med timmarna på sociedaden efteråt. Den här musiken ekar fortfarande i mitt huvud, nästan en hel vecka efteråt.

https://www.youtube.com/watch?v=GoBSTWXDYTo

 

 

Bara en bråkdel, som sagt, och så passerar alla ekipage genom byn tre gånger. Och så timmarna med dans och dansuppvisningar inomhus efteråt. På den ena sociedaden..

 

 

Ett antal dansnummer senare, inklusive Fridas, kan vi så gå. Till nästa sociedade och se motsvarande föreställning där.

 

Det är så många grupper att jag tappar räkningen. Vid det här laget – efter halva karnevalen – är jag helt utmattad, och då har jag ju inte ens deltagit och bara varit minimalt inblandad i förberedelserna, som börjar redan i december så smått och så fort julen är avklarad ägnar de all fritid åt att skapa, drömma, andas och leva karneval i den här byn. Varje helg sitter karnevalsfolket inklämda i någons vardagsrum och klipper och tråcklar, med knappnålar mellan läpparna och äter knytislunch. Man ska ju både hinna sy sina egna och barnens dräkter, och man drar sig inte för att krångla till det.

Papporna bor i stort sett på sociedaden där de bygger vagnarna till karnevalståget. Sverker har blivit flitigt uppvaktad av karlarna i byn som tycker att han ska ansluta sig till karnevalgänget, men hittills har han sagt nej han med. Han är inte heller något flockdjur och får lite panik vid tanken på att ägna halva vintern åt ett gigantiskt grupparbete i frigolit.

Hittills har vi begränsat vårt engagemang till att jag går på de första mötena så jag vet vad som gäller, plus följer med i de oändliga trådarna på whatsapp och messenger kring var och när och vem och hur och om de ska ha en spetskant eller inte. Lajkar här och där. Jag brukar också erbjuda Sverkers hjälp med sömnaden och det tas tacksamt emot, men han är inte med på maratonsyjuntan utan syr här hemma. Och så deltar ju barnen! De tycker att det är jättekul och har inga problem med orken.

Kanske skulle jag gärna vilja vara en person som orkade med så mycket umgänge. Kanske skulle jag vara mer integrerad om jag kunde sy och dansa, men nu är jag en person som trivs bäst under korkeken, eller i alla fall med min läsning och löpning, helst alldeles ensam. Min gräns går vid karnevalen, eller i alla fall vid halva karnevalen.

Eller i alla fall trodde jag det…