Sedan vi flyttade till Portugal för sex år sedan är det många som frågat hur ofta vi reser hem till Sverige. Redan av hur frågan är formulerad framgår att man helt enkelt antar att vi gör det. Reser hem till Sverige då och då. Folk verkar förvänta sig att vi besöker fosterjorden regelbundet och antagligen gör många andra utlandssvenskar det, men det gör inte vi. Under de sex år vi bott här har jag och barnen varit i Sverige exakt noll gånger, så svaret på frågan om hur ofta är helt enkelt aldrig.
När förvåningen har lagt sig kommer så nästa fråga som ett mejl i inkorgen. Varför? Jag har fått den frågan både av svenskar och portugiser fler gånger än jag kan minnas, men aldrig lyckats förklara så att någon begriper hur jag menar. Jag tror att folk tycker att det är lite skumt faktiskt, vad jag än säger.
Det jag brukar säga är för mig helt självklart. Vi åker inte hem till Sverige därför att vi är hemma här, helt enkelt. Vi bor här, våra liv är här, våra hjärtan är här och allt annat som man kan rada upp under definitionen av begreppet hemma har vi här, inte i Sverige.
Rent praktiskt är det barnens skola, mitt jobb och våra husdjur som hindrar oss från att åka någonstans över huvud taget större delen av tiden. När barnen har skollov, som nu snart när de har nästan hundra dagars sommarlov vill vi passa på att göra allt vi inte hinner under terminen, här hemma och i de närmaste omgivningarna. Surfa till exempel. Vi brukar i alla fall skylla på det, men det håller kanske inte riktigt.
Det är synd att åka härifrån.
Visst hade vi ändå lätt kunnat klämma in en vecka i Sverige en gång om året eller åtminstone någon enda gång under alla dessa sex år, om vi velat. Det nekar jag inte till. Vi har haft gott om tid och möjligheter, men har helt enkelt inte känt något behov av att resa till Sverige. Eller någon annanstans heller, för den delen. Det är väl det som är själva pudelns kärna.
Mina föräldrar kommer så gärna hit på besök så dem behöver jag inte sakna.
Jag tänker faktiskt dagligen på Sverige, kanske mest för att det ingår i mitt jobb. Att undervisa i svenska handlar inte bara om prepositioner och verbgrupper utan också om att läsa om Sverige, prata om Sverige. Om allemansrätten, lingonsylt, påskkärringar, jämlikhet, knäckebröd, föräldrapenning, fredagsmys och ljusa sommarkvällar. Sverigebilden som målas upp i läromedlet är onekligen lockande. För portugiserna så exotisk, för mig så välbekant.
Men saknar ni inget i Sverige? undrar folk ofta. Det borde vi tydligen göra, men hur mycket jag än känner efter saknar jag ingenting, längtar ingenstans. Okej, då. Om jag kunde teleportera mig till ett kantarellställe eller ett hallonsnår skulle jag antagligen göra det ibland. Jag gör det ibland i tankarna, men längtan är aldrig så stark att jag ens är nära att boka en flygbiljett. Inte dit och inte heller till något av alla de fantastiska resmål som flimrar förbi i flödet på sociala medier.
Kantarellerna ropar på mig ibland, men inte jättehögt.
Det finns ju många fina resmål i Sverige, och i övriga världen också. Platser jag besökt och platser jag antagligen aldrig kommer att besöka. Västkusten är ju fin till exempel, och Skåne har fina stränder, men jag skulle knappast känna att jag åkte hem om jag reste dit. Jag kommer ju inte alls därifrån. Det som rent hypotetiskt skulle motivera en Sverigeresa är väl det där med ursprung och tillhörighet, men jag känner mig inte automatiskt hemma bara för att jag befinner mig inom Sveriges gränser. Borde jag det?
Vart skulle jag egentligen åka om jag skulle åka ”hem” till mitt ursprung? Jag skulle resa i tiden, till en by i hälsingeskogarna på sjuttiotalet. Jag skulle cykla runt i utsvängda manchesterbyxor och polotröja. Gå till skolan i bävernylonbyxor i gatlyktornas sken mellan snödrivor höga som hus.
Min barndom finns ju inte kvar
En svunnen tid.
Platsen finns kvar, men det är långt dit, och inte hemma längre.
Jag minns allt detta och har det med mig. Minns hur jag gick där och drömde om andra platser. Platser jag skulle få se och uppleva. Platser jag nu har sett och upplevt. Sammanlagt har jag bott femton år av mitt liv i åtta olika länder, men aldrig landat och rotat mig någonstans så som jag har gjort här. När jag jobbade säsong i Alperna eller studerade utomlands åkte jag faktiskt hem till Sverige mellan säsongerna och terminerna.
Det gjorde jag mest för att Sverige och min familj där då fortfarande var min fasta punkt, men när jag varit hemma en sväng och konstaterat att allt var sig mer eller mindre likt längtade jag alltid bort igen, som om jag visste att det någonstans därute fanns en annan plats som väntade på mig.
Nu bor jag där, på den platsen som väntade på mig, och jag tänker inte lämna den. Jag vet att Sverige finns där med sina blanka sjöar, vintermörkret, droppandet när snön smälter, suset i björkarna, höstlöven och vabbandet. Sirapslimpan, filmjölken, granskogen och ekorrarna. Allt det har jag med mig, allt det är en del av mig på ett sätt som bacalhau, sardiner och firande av helgon aldrig kan bli.
En stuga som var vårt hem i åtta år.
Sverige är mitt ursprung, men det har aldrig varit mitt mål. Jag ville alldeles för gärna vara någon annanstans, men nu vill jag inte det längre. Nu vill jag vara här. Jag är mitt svenska ursprung och till viss del också alla andra platser jag bott på. Alla platser jag lämnat har jag på något sätt ändå med mig, men allra mest är jag numera den som längtade bort och hittade hem, den som ville vidare och kom fram.
Jag har så många fina minnen av Sverige. Så det räcker och blir över. Jag behöver inte fylla på. Jag behöver inte åka tillbaka för att minnas.
Om jag kunde resa tillbaka i tiden till när barnen var så där små skulle jag nog göra det, men det går ju inte.
Jag reser inte hem till Sverige, för jag är hemma här. Jag reser inte alls. Jag är framme.
På samma tema ungefär:
Pingback: Karnevalsförberedelser och resplaner – Bortugal
Trillade nyss in här.
Wow vad fint skrivet! Och nu ska jag gotta mig i alla Portugal-tips! En månad kvar till avfärd!
Ha en fin sommar!
Tack Pontus! Ha en fin portugalvistelse! /Åsa
Det är så mycket att tänka på runt det här inlägget att jag inte ens kommer mig för att kommentera.
Tack för att du skrev det!
(Jag hade en kompis under studietiden som vuxit upp lite grann som dina barn – i en svensk familj i Latinamerika. Kom till Sverige för att studera och blev kvar. Är en perfekt kombination av de två länderna. )
Ja, det finns massor att tänka kring detta. Jag frågade barnen idag om de skulle bli portugiser om de fick portugisiskt medborgarskap (fast jag fick säga det portugisiska ordet eftersom de inte förstod det svenska), och de tittade på mig som om jag sagt något jättekonstigt. De skulle så klart alltid vara svenskar, ”man är ju varifrån man är!” Samtidigt är de ju helt klart hemma här! Var de hamnar i framtiden vet man inte, men de är redan mer rotade än jag någonsin varit! /Åsa
”man är ju varifrån man är” är väl förvisso sant, men hur länge är det där man är född?
Det väljer man ju i viss mån själv, men det är nog inte självklart att när Jonna eller Frida åker till ett annat land om fem-sex år, att de då kommer att vara ”från Sverige” och inte ”från Portugal”. Oavsett nationalitet.
Jag gick och grunnade på det här långe igår medan jag pysslade i trädgården. Och j mer jag tänker på sådant här desto tröttare blir jag och desto mera vill jag bara vara. Alla är vi varifrån vi är, och det är viktigare än varifrån vi är, liksom.
Det är inte helt okomplicerat, men egentligen inte så komplicerat heller, om man inte gör det till det, eller någon annan gör det till det. 🙂
Vi känner som ni, vi är hemma här i Portugal nu och har ingen längtan till Sverige. Och nä, vi flydde inte från något, vi bytte upp oss när möjlighet fanns. Och jo vi känner igen reaktionen från andra, Portugiser och Svenskar – varför åker vi inte till Sverige oftare? Senaste två åren är det bara jag som åkt, för att vi är i en ålder då begravningar kommer tätt. Jul och midsommar firar vi inte heller och har inte gjort på lång tid ens när vi var kvar i Sverige.
Det är skönt att känna så, eller hur! 🙂 /Åsa
Allt i detta inlägg grep tag i mig. Av flera olika anledningar. Tack.
Varsågod! Kul att någon känner igen sig/förstår! /Åsa
Hej Ingrid i Pombal!
Jag läser Åsas intressanta blogg och fina inlägg. Är en svensk frilansjournalist som nästa vecka kommer till Portugal för att skriva ett reportage till en seniortidning om att luffa runt i landet med tåg.
Förstår av ditt inlägg att du kanske också är senior. Om ja har du kanske litet kläm på vad som gäller, t ex rörande olika senior-rabatter i Portugal?
Mvh
Sören Viktorsson,
sorenvikt@gmail.com
Hej, Sören. Har själv inte uppnått ålder för rabatter än. Men på tåg innom Portugal så betalar man 50% av priset om man har fyllt 65. På de internationella tågen så betalar man 75% av priset om man fyllt 60. På tunnelbana och bussar är det också rabatt, vet dock inte hur mycket.
Intressanta funderingar, jag är glad att du tagit upp detta. Jag har just idag immigrerat för fjärde/femte? gången från Sverige. Kulturkrockarna har blivit större för varje gång jag flyttat ut, eller åkt hem på besök. De senaste åren har jag bara stått ut med svenskar som själva bott utomlands, eller som kommer utomlands ifrån (om man kan säga så). Nu kliver jag ut igen, denna gång planerat att bli för evigt. Det är inte sorgligt, det är mycket lite jag saknar. Jag firar inte midsommar numera och Ikea är inte längre mitt hemland i världen. Men svensk är jag ju ändå alltid.
ja det kan faktiskt bli en viss kulturkrock när man flyttar hem. Det har jag känt av lite också kanske, men inte så mycket. Jag har nog aldrig sett det som negativt. Jag tycker mest det är positivt att kunna ha med sig flera perspektiv vart man än flyttar! /Åsa
Jag har läst bloggen från start och ska ärligt säga att jag någon gång har tänkt tanken: undrar om de har ”flytt” från något negativt i Sverige? Men det är ju bara för att ni är självklara outliers jämfört med medelsvensken som aldrig flyttar till ett annat land, eller om de gör det, endast bor utomlands ett (par) år, tillfälligt, som expats eller liknande. Och då har de oftast föräldrar/syskon eller andra bekanta som de, om inte av ren pliktkänsla, känner att de måste besöka hemma i Sverige.
Haha, skulle vi vara på flykt? Det finns säkert folk som tror att vi är ”skatteflyktingar” apropå att många flyttar till Portugal av skatteskäl och man kanske inte riktigt förstått hur det ligger till med den saken. I alla fall så tillhör vi inte den kategorin och inte heller upplever jag det som att vi ”flytt”. I botten ligger nog som sagt att det vi bägge varit lite nomader (det gjorde att vi inte var så rädda att ta steget även om det var läskigare med familj än när man var ung och fri) och i och för sig också att vi inte riktigt var nöjda med var vi hamnat i livet. Jobbsituation, 40-årskris, an allmän känsla av att vara på fel plats, utan att det för den skull var något fel på platsen. /Åsa
Så fint skrivet! Och så intressant att läsa i dina undervisningsböcker vad som tas upp om Sverige och svenskheten. Tur att de inte tar upp samernas 300 ord om snö:) Eller vad svenskarna måste(!) göra på landet:).
Att så många inte riktigt förstår vad du menar har med förväntningarna att göra, tror jag. Vilka förväntningar har de som frågar och förväntningarna man har på sig själv när man har flyttat. För att den allmänt vedertagna är det väl att man ska känna sig rotat någonstans, vanligvis ens hemland. Mer ovanliga är i sitt nya hemland (om det är ens möjligt med både språk, traditioner och kultur). Jag tror att det är få som har kommit till insikten att livet är ett flöde där man kan vara helt klar med en fas i livet, även om det innebär ens hemland. Och känna sig helt trygg i det. Vilket så väl du har beskrivit:)
Jag har länge känt sorg att jag varken känner mig hemma i mitt hemland längre eller i Sverige efter 20 år här. Främst för att jag hade förväntningen på mig att ta svenskheten till mig och förväntningarna på omgivningen att bli likvärdig bemöt. När klarheten att varken den ena eller den andra kommer att hända så öppnade sig plats för tryggheten. Att jag känner mig hemma där jag är just nu – i mitt hus med mina barn. Kanske någon gång i framtiden också ett plats/land, så som ni. Men det är en bonus:)
Ja visst är det intressant att se hur Sverige skildras!
Jag tror att vi kan känna oss rotade här utan att känna att vi känner oss som portugiser. Vi trivs ganska bra i vår roll som invandrare. Jag trivs med att vara någon annanstans ifrån, att lära mig något nytt om mitt nya hem varje dag. Att det inte är välbekant och självklart. Jag känner mig hemma i den rollen, i den situationen kan man väl säga. Plus att jag känner mig trygg och välkommen och delaktig – vilket jag blivit tack vare att jag har sett till att delta och lära mig.
Tråkigt att du inte känner dig nöjd med den stora tillhörigheten, men bra att du har den lilla! Åsa
När jag har rest tillbaka för att träffa vänner har jag ibland varit besviken. De kanske har nya liv, eller nya bästa vänner, eller inte har tid att ses.
Ibland har jag själv inte haft lust att ses. Kanske för att det kan vara ganska sentimentalt att komma tillbaka. Man har sina minnen och är lycklig med sina minnen. Men när man reser tillbaka kanske man minns saker man ville glömma. Eller upptäcker att man har blivit en annan person, eller att platsen inte stämmer överens med vad man minns, att du känner dig som en främling.
Som när jag längtade efter Gamla stans julmarknad där jag hade varit som liten tjej 1988 och gick tillbaka 2010 och inte tyckte det var mysigt alls? Minnet blev ju lite stött i kanten.
Jag har bott utomlands i 17 år… Det visste jag inte ens men nu räknade jag. 20 år i Sverige. Och jag flyger hem tre gånger varje år mest för barnets skull som älskar att resa till Sverige och träffa mormor och morfar. Som ett stort äventyr.
Oj det var många år och många besök! Härligt för din dotter och dina föräldrar att du har den möjligheten! /Åsa
Ja, allt förändras, inklusive man själv! varje möte är nytt! /Åsa
Har alla i familjen medborgarskap i Portugal eller i Sverige eller båda delarna? Om inte i Portugal, tar det lång tid att få det i så fall?
Nej vi är inte medborgare. Det verkar vara svårt att bli det om man inte har anknytning eller dylikt, men vi har ”permanent uppehållstillstånd” som i och för sig ska förnyas vart tionde år, vilket måste innebära att de kan välja att inte förnya det om det finns skäl. Till exempel om man begått ett brott eller inte anses kunna försörja sig. Så är det här. (Skrev lite om det här: https://www.bortugal.se/att-fa-stanna/ – Nu har vi grönt i 10 år till!) /Åsa
Fascinerande. Och för mig helt obegripligt. Men verkligen fascinerande! Och ovanligt, och fantastiskt för dig att känna så. Men jag älskar att resa och vill se så många nya platser som möjligt, oavsett del i världen, samt att jag aldrig skulle kunna låta bli att längta hem till Sverige om jag bodde utomlands. Men om barnen heller inte tjatar så behöver ni förstås inte åka hit.
Jag älskade också att resa en gång i tiden. Jag har kanske levt färdigt den drömmen? /Åsa
Vilket fint inlägg, Åsa!
Jag valde aldrig att flytta till ett land eller en plats, utan att flytta till en person. Jag valde inte Spanien, men det var här han bodde (bor fortfarande). I åtta år längtade jag hem tiill Sverige, mitt jobb, familj och vänner, sedan flyttade vi till en plats jag trivs på och då gick hemlängtan över. Nu önskar jag ett hus som vi kommer att bo kvar i också, som blir Hemma. Jag tycker om att åka ”hem” till Sverige, även om jag inte har något hem där längre, men inte så mycket för min skull numera som för Disas. Jag vill att hon ska få minnen från Sverige och sina svenska släktingar (som aldrig kommer på besök här), och även det svenska språket. Men vad svårt det är!
Ja man har ju olika skäl att flytta dit man gör, och det påverkar förstås hur man känner för platsen. Jag förstår att du vill hatt Disa ska få lära känna Sverige, att du du vill dela det med henne och Runa förstås. Mina barn har ju svenska minnen i bagaget och bägge föräldrarna är svenska så vi känner nog att de redan har anknytningen. Att vi skulle vilja att deras svenska språk fortsatte att utvecklas har jag redan skrivit om. Det är inte helt lätt, nej, men man kanske inte kan få allt. Härligt att du trivs så bra i byn. Det verkar fint där. Hoppas ni kan få ert drömhus också!
Kram
Åsa
Vi har varit i Sverige två gånger sedan vår flytt, mannen min endast en. Så nej, vi tillhör inte heller den skaran som åker till Sverige vid varje lov. Det är det ju många som gör.
Jag saknar familjen, det är det som gör att jag vill åka hem. Sedan är det ju så att det faktiskt inte är helt gratis att åka, det drar ihop sig rätt fort. I sommar måste vi till Serbien pga begravning osv så …
Om barnens språk, det är lite lustigt för vi har börjat höra på sonen att han säger vissa ord med mer spanskt uttal. Särskilt märks det på ordet projekt som vi i svenskan uttalar [prochekt] medan man i spanskan uttalar proyecto som [projekto]. Så sonen säger [projekt] och de har många sådana i skolan.
Jag tycker det är skönt att höra att ni har hittat hem, alla fyra. Och ett gäng med djur!
Nej det kostar ju också om man är en hel familj. Man behöver ju inte åka i onödan, bara för sakens skull om man säger så. Ändå är det ju överkomligt jämfört med om man flyttat till Australien eller så. Mina barn håller nog isär uttalet men plockar in portugisiska ord i svenskan, men när orden ligger så nära blir det nog lätt att man faller in i det uttal man använder när man har ”projekt”
Roligt inlägg, och bra skrivit, tack!
Jag tror att det handlar mycket om att de flesta som flyttar till Portugal har vuxna barn ”hemma” i Sverige.
Jag sitter just nu i Höllviken och har åkt hit för att överraska min dotter som fyller 27 idag ?
Underbart att vara här då.
Men lika underbart är din beskrivning av att Portugal är hemma, det betyder att er flytt är ”på riktigt”.
Jag har lite samma känsla eftersom jag nu har portugisisk familj. Då blir det mer på riktigt, jag blir mera en del av samhället och jag känner mig priviligerad av det!
Jag skrev själv ett litet inlägg om detta på min blogg i januari:
https://www.brccli.eu/blog/f%C3%B8rste-rejse-hjem
Njut av sommaren nu/Jörgen
Ja det förstår jag, att man vill hälsa på barnen (om inte de kan åka hit). För oss var det viktigt att flytten var just ”på riktigt”, så vi har lagt mer energi på att knyta an här än på banden till Sverige. Det bandet finns ju där ändå, det behöver man inte ”jobba för”- Jag tror också det är viktigt att man har ett socialt sammanhang och kan språket där man bor. Annars är det nog inte lika lätt att känna sig hemma. Det var roligt (på svenska) att läsa ditt norska inlägg! /Åsa
Fast det var danskt ?
Åh! Är danska så lättbegripligt i skrift!? 🙂
Jag ska snart fara upp en vecka till Sverige. För första gången på ett år.
Inte för att längtar utan för att jag måste.
Finns faktiskt inte mycket kvar av det land jag fötts och vuxit upp i. Känner mig betydligt mer hemma i Portugal.
Allt är ju i ständig (eskalerande) förändring, man kan aldrig gå ned i samma flod två gånger och så vidare…/Åsa
Väldigt fint inlägg!
Tack Joana! Kram!
Hej, jag Hasse som bor i Tomar sen sju år har (som jag ser det) sluppit att åka till det Stockholm jag lämnade, och jag känner ingen dragning dit, nu blir jag troligen tvungen att göra det efter sommaren för att få ordning på mina pensioner, men Jag har inga släktingar kvar i Sverige, så en sådan resa handlar endast om pensioner, i övrigt är intresset 0, nu mera har jag mitt liv här och mina vänner, föresten hur går det med det nya huset? och kommer ni på midsommar festen den 21 Juni i Sao ”Martingo” do Porto?
Finns det en midsommarfest där? En svensk? Det finns en del firande av svenska traditioner bland svenskar där jag bor också, men vi har hittills inte sökt oss till det. Mest för att vi har haft fullt upp med portugisiska traditioner och barnens aktiviteter i byn, så det är inget vi medvetet undviker, men inte heller något vi känner behov av. Jag tycker det skulle kännas lite konstigt att fira svensk midsommar i Portugal, men jag förstår att en del vill det. Vi är lite dåliga på traditioner tror jag, men vi har som sagt försökt vara med på ett hörn i de portugisiska. Man vill ju bli integrerad! ; )
Vi firar i och för sig Lucia på jobbet men det är för elevernas skull, (och för pepparkakorna och glöggen!:) Det går trögt med det nya huset, men det är lugnt. Jag skriver om det sedan. Lycka till med pensionen! Det är bra att du har vänner här och trivs du med!
Det bästa jag läst på länge! Så tagen av vad du skriver och känner precis som du och nu är jag inte ”ensam” om att tycka, att jag kommit hem, när alla undrar, när jag ska komma hem. Tack!
Kul att du kände igen dig!
Underbart!!! Jag trodde jag var ensam om att skapa sensation genom att inte vilja resa till Sverige. Det känns som om jag behöver ”försvara och förklara” mitt val. Vid en middag träffade jag – för första gången – en svensk person och när vi presenterades sa hon; ”Jaaa! Det är du som inte varit tillbaks till Sverige än.” Eller när det pratas om Sverige svenska jular och sommarsemestrar har det hänt att man ”skojat till det” med ett; ’…eller hur Qui?’ Och jag håller helt med om att det enda som ropar på mig från Sverige är kantarellerna i svampskogen. Tusen TACK, Åsa! Hejja dig! Qram
Roligt med igenkãnning! Jag tycker det verkar så jobbigt att åka fram och tillbaka som många gör, men folk är ju olika och befinner sig i olika situationer! Vi verkar i alla fall vara överens! 🙂
Så härligt ni verka ha det och jättebra att du undervisar i svenska, för det här med ord ch betydelse är ju faktiskt lite olika vilket fascinerar mig. Har nu inte varit i Portugal men tror att det kanske kan bli närmaste året. Lev väl!
Ord och deras betydelse är väldigt fascinerande och det är väldigt kul att undervisa i svenska. Så många bra ord det finns!
Så skönt det låter! Grattis till dig som kommit dit 🙂 mentalt och fysiskt. Finns det människor i Sverige (vänner, släkt, familj) som förväntat sig att du ska åka dit, för deras skull? Och isåfall, hur hanterar du det? Jag åkte inte tillbaka så mkt i början men mer nu, på eget initiativ. Fast ibland undrar jag om det verkligen är det jag vill:) Sen pressen från nära familjemedlemmar, dels att komma, dels att planera in ständiga gemensamma aktiviteter för vistelsen här, den har jag svårt för. Hade varit lättare att inte komma alls känner jag ibland;)
De vi skulle kunna vilja hälsa på kommer så gärna hit så vi slipper resa. Vi har i och för sig inte besök så ofta som i början men så får det vara. Livet går vidare. Sedan är det ju lätt att hålla kontakt på andra sätt än att träffas ”live”. Våra föräldrar är här ganska ofta.
Så intressant att läsa dina tankar!
Jag funderar lite på hur du/ni tänker kring barnen? Personligen känns det viktigt för mig att vi åker till Colombia regelbundet (i teorin, i praktiken har det inte blivit av på fyra år) för att Gael ska få en koppling till sitt andra hemland och få lära känna sina rötter, på ett sätt som jag inte tror att man kan bara genom bilder och berättelser. Hur tänker ni och tjejerna själva kring deras relation till Sverige?
Vi har nog mest prioriterat att de ska känna sig hemma här, vilket vi är jätteglada att de gör, men vi pratar ju mycket om Sverige och har ganska mycket kontakt med Sverige så de är inte helt portugisifierade. Jag har tänkt ibland att vi borde resa dit för deras skull då deras minnen av Sverige börjar blekna. Särskilt den yngsta, som var bara fem när vi flyttade. Hon vill ju inte lära sig skriva och läsa på svenska, så det är jag mer bekymrad över, språklärare som jag är, än över att de inte varit i Sverige rent fysiskt sedan flytten. Jag tänker att när mor- och farföräldrar inte längre kan resa hit får vi ta med barnen till Sverige. De kommer säkert att känna igen sig.