Världens dyraste pepparkakor?

En mulen lördag i advent stod valet mellan att åka och surfa, åka till stugan, vara hemma och städa eller gå vilse i möbelvaruhuset, det vill säga åka till IKEA. Det fanns förstås fler val, men vid frukostbordet gick diskussionen kring dessa. Efter att ha konstaterat att vi ju skulle åka till stugan nästa helg och att det inte var några vidare vågor blev det beslutat att jag och barnen skulle åka till IKEA och köpa pepparkakor och Sverker skulle vara hemma och städa. ”Ta med en jacka och paraply ifall bilen går sönder”, ropade Sverker (för att överrösta dammsugaren) innan vi for. Han är en sådan olyckskorp!”Säg inte så!” sa jag, och så åkte vi iväg.

Detta var vädret på morgonpromenaden. Ser det inte lite olycksbådande ut?

Hundarna tänkte ta en tupplur efter morgonpromenaden.

Vi behövde också några andra småsaker till stugan, men för mig var det pepparkakorna som var det viktigaste. Jag kan vara utan julskinka och glögg, knäck och tomte. Jag behöver absolut inte se Kalle Anka klockan 3 på julafton och jag behöver inte ens julklappar. Det blir inga julfester på sociedaden i år och i år kommer ju inte ens mina föräldrar hit och firar jul som de brukar, så varför inte bara skippa julen i år? Barnen får en slant att köpa julklapp för på mellandagsrean och så är det bra med det.

Fast pepparkakor vore ju väldigt gott. Några pepparkakor vid brasan tyckte jag kändes som ett lagom julfirande detta konstiga år. Det kändes som något som verkligen behövdes. Kanske till och med det enda som behövdes. Alltså styrde vi kosan mot alla utlandssvenskars moderskepp: IKEA.

Man kan baka pepparkakor har jag hört, men det var lättare att åka till IKEA och köpa degen eller kakorna än att hitta rätt kryddor, och så hade vi ju de där andra grejerna som alibi. Fästen till gardinstång, kastrull och annat tråkigt. Ungefär halvvägs passerade vi det där stället där det är marknad ibland och kolla! Det var tydligen marknadsdag! Jag blinkade snabbt höger, bytte fil och tog avfarten vi nästan passerat och vips så skulle vi gå på marknad också, denna mulna lördag i adventstider.

Men corona då? tänker ni, men då glömmer ni kanske att vi har mask jämt och att man handspritas överallt innan man släpps in, att antal personer på samma yta begränsas av vakter och här tog de till och med tempen på oss innan vi släpptes in på marknadsområdet. Säkrare än IKEA säkert.  Praktiskt nog kunde man betala med app också, så slapp man ta i pengar. Plus att vi inte hade tagit ut några. Vi köpte skor till barnen och gummistövlar till Sverker och kanske något mer men inga djur, fast barnen ville ha kaniner.

Ingen social distans där inte!

När jag sedan skulle ut på motorvägen försvinner plötsligt kopplingspedalen när jag trampar på den. Alltså den följer inte med upp igen, och växelspaken har visst också hakat upp sig. Får lite panik och håller mig i vägrenen, där jag trampar på pedalen som om jag sydde symaskin och försöker förgäves röra om i växellådan. Detta tar ungefär så lång tid som det tar att svära en lång harang och sedan kommer den plötsligt upp igen, pedalen, som uppstånden från de döda. Den svarar på mitt trampande och växelspaken går i. Vi rullar mot IKEA men med hjärtat i halsgropen, för det är mycket trafik. Det viner bilar förbi hela tiden och de är säkert inte beredda på att vår bil – som jag nu inte litar på –  ska haverera.

Lättade är vi när vi en liten bit senare blinkar av till höger och lämnar motorvägen, men när vi befinner oss i första rondellen händer det igen. Vi lyckas ta oss ur rondellen men inte på rätt rondellutfart utan rullar iväg kanske hundra meter åt fel håll med glapp koppling tills det dyker upp en till rondell i sikte och då ger jag upp och ställer mig framför en mittrefug och sätter på varningsblinkers.

En timme senare var bilen bortbogserad till vår verkstad och vi satt på IKEA och åt köttbullar som tröst. Plockade åt oss det vi åkt dit för och lite till och tog sedan taxi hem. Det ingick i försäkringen.

En vecka senare är bilen kvar på verkstaden och det lackar alltmer mot en billös jul. En jul utan hjul. Andra har täckt upp för oss med skolskjuts och Sverker har stannat hemma från det stora gröna. Istället har han ägnat sig åt att bygga en hiss, men det är en annan historia. Efter två vändor med tunga kassar från affären i byn (varav vi hamnade mitt i en störtskur bägge gångerna) började det kännas jobbigt, och efter meddelande från verkstaden om att det kunde dröja en vecka till insåg vi att det inte höll. Jag fick ta en UBER till Lidl, och en annan hem igen, fullastad med mat, ifall det dröjer till efter julhelgen innan vi får bilen, vilket verkade troligt eftersom de inte ens hunnit titta under huven än när jag ringde.

Nu har vi inte bara pepparkakor och lingondricka utan också ginjinja, en likör som dricks ur chokladkoppar som man ”fick” på köpet. Smakar som de där likörpralinerna som ingen vill ha egentligen och är egentligen en present och inte till oss men jag ville ändå visa upp den.

På köpet fick jag också två trevliga pratstunder med två olika maskbeklädda UBER-chaufförer som vädrade sin oro kring hela coronasituationen, och då mest över att folk var utan jobb och pengar och att staten inte kommer att ha råd att hålla alla dessa under armarna tills detta är över, men också över att dödstalen inte sjunker. Vi ligger fortfarande på 80-90 om dagen, trots alla restriktioner. Vi konstaterade också att portugiser är ett tåligt och tålmodigt folk, och att det här till skillnad från i till exempel Spanien inte setts till några våldsamma protester. Restaurangfolket börjar i och för sig tappa tålamodet, men det kan man förstå. Det är lätt att be folk anpassa sig och hjälpas åt, när man inte är den som tar smällen.

Nu är det i alla fall fullt i kylen här vilket är tur, för jullovet har börjat och vi har huset fullt av barn höll jag på att säga, men det är bara våra och de tre vanliga som nästan alltid hänger här på helgerna. Det sprakar trevligt i brasan, det är nystädat och än har jag nästan en hel burk pepparkakor kvar. Man ska inte gnälla över att bilen är på verkstan när man har råd att ta UBER till affären och fylla kylen med mat och betala för reparationen.

”Granen” är klädd!

De äter våfflor till brunch.

Nyss fick jag också veta att verkstadsfolket nu lyft på motorhuven och att vi kanske får bilen redan den 23 december, och i så fall packar vi och drar till stugan. Hurra i så fall, förutom att det kommer att gå loss på 1500 Euro att lösa ut bilen, men så är det att ha bil. Det hade kunnat gå illa där på motorvägen, och mycket jobbigare hade det också varit om det hade hänt på väg till stugan, med bilen full av surfbrädor och grejer till stugan och framförallt hundarna. Får de ens åka taxi?

Får vi bilen redan innan jul (oxalá = hoppas det) fyller vi i alla fall bilen med hundar och surfbrädor och prylar och pepparkakor och styr en liten bit norrut för att fira julen där. OM vi får bilen till jul och om inte pepparkakorna är slut till dess. I så fall kanske det blir ett inlägg till innan året är slut, med fina bilder därifrån. Annars får det bli en god jul utan hjul!

Han älskar pepparkakor, vår pepparkaksbruna hund!

God Jul!

PS. Jag fyller år på tisdag också, men ni får INTE gratulera mig, för det betyder otur att gratulera i förväg i Portugal, men God Jul får ni gärna önska, eller Boas Festas, som man säger här. (Eller Feliz Natal) Passar på att önska er en fin jul i alla fall och ett godare nytt år om vi inte hörs innan!