Vatten under broarna

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag skrev här sist. Det är alltså en metafor för att tid – mer än en månad –  har förflutit och kanske även att mycket har hänt under denna tid. Tid som forsar fram alldeles för snabbt, så snabbt så jag bara flyter med som en timmerstock på min barndoms älv och inte hinner stanna upp och skriva.

Hinner knappt hålla huvudet över ytan ibland, men tar det en dag i taget och försöker flyta med så gott jag kan. Det är väl åldern och det där med att tiden går snabbare när man blir äldre. Det här året utgjorde ju mindre än en femtiondel av mitt liv, och försvann i ett nafs, som Sverkers fingertopp. Ändå har mycket hunnit hända. Det mesta som hände innan Marocko verkar jag ha skrivit om, så vi tar det därifrån. Det känns inte som att jag minns längre tillbaks än så, vilket är ett gott skäl till att skriva här så jag kan kolla här sedan vad jag haft för mig, ifall jag undrar.

Knappt hade jag packat upp efter marockoäventyret så fick jag en inbjudan till England. En inbjudan som jag inte kunde tacka nej till fast jag försökte komma på alla möjliga ursäkter. Det var i och för sig 12 veckor mellan resorna ser jag nu när jag kollar efter, men vart tog de vägen, de där veckorna?

Jag får kolla i mitt reservminne – bilderna i kameran. Där ser det ut som att jag haft det lugnt och skönt. Jag har tydligen sprungit med  vildhästar och badat i havet, sett jungfrun bada, firat Sverkers födelsedag och varit i Lissabon.

 

 

 

Det som inte syns på bild och som jag inte heller skriver om är nya jobb/ uppdrag som tar mycket tid och energi. Man kan konstatera att det är flera gånger jobbigare att ha flera olika små jobb för olika uppdragsgivare än ett heltidsjobb, som jag ju hade ett tag.  Man blir lite splittrad och det blir svårare att planera och hålla rutiner. Det är väl därför jag kunde skriva ett inlägg varje dag i november i fjol, fast jag jobbade mer, och inte skrev något inlägg alls denna november.

Det och så det där med att när jag väl har en lugn stund, så somnar jag. Det kanske också har med åldern att göra, det där med tupplurarna, eller att jag sover dåligt på nätterna. Drömmer konstigt och vaknar, somnar igen och väcks av hundar eller stora barn som ska hämtas och kan inte somna om.

Man kan också konstatera att barnen inte syns lika mycket på mina bilder längre. De har egna bilder nu. Förr åkte vi till stranden eller på andra utflykter hela familjen, men sedan denna sommar åker de till stranden med sina kompisar och hittar på saker med dem i stort sett varje ledig stund. De kommer hem och byter om och talar om att de behöver pengar eller skjuts ungefär. Ringer framåt morgontimmarna och är på byfest i någon grannby och så får man hämta hem dem och en drös andra ungar som också ska sova över.

Så var det, mellan Marocko och London. Det var augustifest i vår by, sedan Festas do Mar i Cascais, som höll på i två veckor tror jag, med livemusik flera kvällar i veckan. Sedan var det byfest i Almoçegeme två helger i rad, och någon annan by, vilken det nu var. Sedan var det São Martinhofirande i en annan grannby med DJ som spelade så det dånade ända hem till oss och party på Sociedaderna och så den stora Halloweenfesten. För tjejerna alltså. Själv skulle jag aldrig orka med allt det där.

 

Sedan åkte vi alltså till England, Jonna och jag, och efter det har det varit en hektisk höstmånad med Lissabon och spektakel varje helg och en surftävling och faktiskt en hel del svampplockning!

 

 

Däremellan har jag haft ovanligt många kurser, så jag har suttit många kvällar vid datorn och undervisat svenska. Så förflöt livet, en dag i taget, en vecka i taget, en månad i taget. Nyss var det sommar och plötsligt är det nästan jul och ännu ett år är snart till ända. Ett år som började ganska dåligt med en riktig svacka faktiskt, men som tagit sig ganska bra på många sätt. Och än är det inte slut.

 

Man kan också sammanfatta 2022 som året då vi gick från torka till översvämning. Förra vintern regnade det ju knappt, vilket var skönt på sätt och vis, men inte alls bra på andra sätt och vis. Det har varit ett torkans år, tills regnen äntligen kom, och som de kom när de väl kom! Nu drabbades vi i stället av översvämningar. Eller vi och vi. Vi har klarat oss med några mindre läckor, men skadorna är stora på många håll i landet. Alldeles för mycket vatten har runnit under broarna på för kort tid nu, så det svämmat över alla brädder på många håll och in i hus och hem hos folk. Man ska inte be om regn, sa en granne, man ska be om bröd.

 

Inlägget om London och om den blå staden i landet som slog ut Portugal från fotbolls-VM kommer förhoppningsvis snart, nu när jag hittat tillbaka hit. Nu kommer en riktig regnskur in från havet och jag ska snart logga in och ha en kvällskurs.