Ny Spanien-spaning efter besök hos Casa Annika

Ska vi åka till Spanien nästa helg? frågade jag familjen plötsligt förrförra helgen när vi satt och käkade middag. Spanien? Nästa helg? Ja!

De kanske tyckte det kom plötsligt på, men jag hade tänkt på det ett par dagar, och tyckte att nu var det läge. Nu var det läge av flera skäl. Ett av dem var att när Sverker kom hem från slutstädningen i stugan började han röja härhemma som en galning och då kom jag på det där med spanientrippen – inte för att slippa ifrån städningen, utan för att Sverker i sin röjiver hittade han en massa barnböcker som han nu undrade om vi skulle ha kvar. Då kom jag att tänka på Annika i Spanien, som ofta skriver om att hon vill att barnen ska läsa på svenska. Där skulle ju våra gamla avlagda urvuxna barnböcker kunna komma till ny glädje och nytta!

Fram med Google Maps. Hur långt är det egentligen dit där hon bor? Se där! Precis inom vår smärtgräns. Bara 31 mil!

 

Då hade vi alltså ett gott skäl att åka till Spanien, plus att det skulle bli kul att återse Annika med familj, och att se deras omgivningar som jag läst om och sett bilder på så länge. Ett annat var att  barnen har börjat prata om resor och rätt ofta säger saker som: ”Ni verkar ha rest jämt innan ni fick oss, och nu när vi finns och vill resa vill ni bara vara hemma!”. Det ligger något i det, så nu hade viss reslust alltså infunnit sig gällde det att passa på!

Nu när stugan var uthyrd och inga restriktioner egentligen hindrar oss från att röra oss rätt fritt hade vi inga sådana ursäkter heller, så det var egentligen bara att sätta sig i bilen och köra, efter att jag kollat med Annika att vi alls var välkomna förstås!

Annika och jag har alltså lärt känna varandra genom varandras bloggar och bara träffats en gång på riktigt. Jag hittade Annikas blogg när jag funderade på att starta min för drygt sju år sedan, och sedan dess har vi alltså läst om och kommenterat varandras liv och haft en viss sporadisk kontakt, men träffats hade vi alltså bara en gång, för fem år sedan. Nu var det alltså dags för en andra gång, tyckte jag. Det tyckte alltså även Annika. Då så!

Förresten, det var ju den där lilla detaljen med hundarna också. Ta med dem? Lämna bort dem? Fixa hundvakt? Sverker erbjöd sig att stanna hemma med dem, men vi hörde på honom att han egentligen ville följa och det är ju alltid mycket roligare om han är med, inte bara för honom utan för oss också! Annika sa att vi kunde ta med hundarna, men hon vet ju inte hur jobbiga de är.

Dessutom skulle de behöva fylla på vaccinering och skaffa pass om de skulle resa utomlands och skulle vi hinna fixa det? Jag gick väl och grubblade över hur vi skulle lösa det när jag gick för att möta Frida vid busshållplatsen och hon dök upp med Duarte i sällskap. Hundarna älskar ju honom och han är jättebra med dem! Han är ju ändå här hemma hos oss för jämnan, och han nappade genast på förslaget. Det är första gången vi lämnat dem över natten, men nu var de ju i gott sällskap och någon gång måste ju vara den första.

 

Då var det alltså bara att tuta och köra, söderut och sedan västerut. Tre och en halv timme skulle det ta ungefär och så mycket mer tog det faktiskt inte heller! Vi hämtade upp barnen vid skolan när de slutade på fredagen och siktade på att vara framme innan solen gått ned och det klarade vi faktiskt!

En ganska händelselös bilresa genom Alentejo utan stopp, men så fort vi korsat gränsen blev det spännande! Vi var i Spanien! Allt var lite annorlunda!

 

 

 

Det fick bli en fika i första byn för att fira att vi var utomlands, och sedan rullade vi vidare, mot resans mål: det lilla huset som Annika och Jesús flyttat in i, i en liten by i dessa bergstrakter, inte långt från gränsen till Portugal.

Jag hade kanske väntat mig en rak fin och snabb väg genom Alentejo till spanska gränsen, och sedan lite sämre vägar ju längre in i bergstrakterna man kom, men det var snarare tvärtom. Det var långa sträckor rätt smala och skakiga vägar genom Alentejo i Portugal men så fort vi korsat gränsen var vägarna släta och fina, linjerna nymålade och gräset grönare. Vi susade fram så fint mellan kullar där får, kor och svarta grisar betade i godan ro under Ferdinand-ekar i Ferdinand-hagar, men nu började det bli mörkt.

Vi höll nästan på att missa Annikas by, så liten var den. Jag tänkte att jag skulle hålla utkik efter deras gata när vi rullade in i byn, och plötsligt tog byn slut innan den knappt börjat. Vi tvärnitade, backade in vid vägkanten och där, på andra sidan vägen låg ju Casa Annika. Annikas hus alltså. Jag sprang över vägen och knackade på, och där var hon ju, Annika, och öppnade dörren till Casa Annika och släppte in oss.

 

Herrn i huset var i Sevilla och spelade hårdrock, som han alltid är på fredagskvällar. Det visste jag ju, för det har Annika skrivit om på bloggen, men han dök upp nästa dag på en av de platser Annika tog med oss till. Disa, som vi mindes från sist vi sågs fast hon var mycket mindre då lade genast beslag på Jonna och Frida. Runa, som vi aldrig träffat och som aldrig träffat oss verkade först minst sagt skeptiskt till att det damp ned en massa främlingar och lade beslag på hennes mammas uppmärksamhet, men sedan verkade hon acceptera oss i alla fall.

 

 

På natten vaknade Sverker och jag av att luftmadrassen vi haft med oss inte längre hade någon luft och alltså inte längre var en madrass, men vi var så trötta att vi somnade om ändå och vaknade på gott humör, redo att upptäcka Spanien!

 

Tänk vad man kan hinna med på en dag! Vi började med en tur till Aracena, där Annika med familj bott tidigare och där vi åt himmelsk god skinka som var nötig, smörig och salt, men inte för salt. Sedan blev det en kilometerlång guidad tur i en grotta med vindlande gångar, underliga formationer, fantastiska katedralsliknande salar och turkosa sjöar i. Uma maravilha, verkligen! Tyvärr fick man knappt fota och de bilder som ändå blev tagna blev inte så bra.

 

 

Sedan dök Jesús upp och vi besökte en utsiktsplats, åt en jättegod lunch med en massa olika rätter och utforskade två fina byar, alldeles lagom stora och väldigt vackra.

 

 

 

Sedan hade vi totalt kört slut på lilla Runa och så skulle ju jag hinna springa också – min 156:e löprunda på min ”runstreak” och den första utanför Portugal! Tillbaka till Annikas by Aguafría alltså, där Annika visade var det gick en fin liten väg till grannbyn, och vi (Sverker och jag) hann precis springa dit och tillbaka till Annikas by innan det blev mörkt, medan Runa äntligen fick sova, Frida, Disa och Annika gick med hunden, Jonna pluggade matte och Jesús spelade gitarr.

 

Jättegott grillat kött och annan god mat på Annika och Jesús uteplats och prat om allt mellan elektricitet och musik fick avsluta dagen. Eftersom vi hunnit se och uppleva så mycket, kändes det som att vi varit där längre än bara en dag och två nätter enär vi vinkade adiós och hasta la vista efter frukost nästa dag för att styra kosan tillbaka till Portugal.

Innan vi korsade gränsen fick vi enligt Annika inte missa en viss by, som ståtade med en moské som minne av när stora delar av den iberiska halvön var muslimsk. Där fanns också en tjurfäktningsarena och förutom det var den minst lika fin och charmig som de andra byarna vi besökt. Jag hade gärna besökt ett dussin till, men nu var det dags att rulla hemåt.

 

Ett sista fint minne blev det när vi fick se hjortar som hoppade över vägen när vi körde över en bergen innan vi så korsade gränsen och så att säga var hemma i Portugal igen.

Jag är ju bra på att hitta fel i Spanien har vi konstaterat sedan tidigare, men den här gången hittade jag inga. Tvärtom nästan! Jag såg istället Portugal med lite nya mindre rosa glasögon när jag korsade gränsen. Den här gången blev det alltså en liten jämförelse till Spaniens fördel faktiskt, helt otippat. Jag har kanske bott tillräckligt länge i Portugal för att inte romantisera precis allt med detta lilla land som jag tagit till mitt hjärta?

På vår sida av gränsen var vägarna återigen lappade, skumpiga och smala och direkt efter gränsen dök de upp igen. Förfallna hus, både övergivna och bebodda, byar som bara verkade befolkas av äldre som blivit kvar när de yngre drog, till Lissabon eller kanske utomlands för att jobba. Det blev jag lite ledsen över. Sådana byar har vi besökt så många i Portugal, och jag älskar ju de där byarna och de där gamlingarna, men lite sorgligt är det ju, att de yngre ger sig av, att hus och byar överges och förfaller. Detta verkar vara en starkare tendens i Portugal enligt min lilla spaning här. Det var förvånansvärt mycket liv och rörelse där vi var i dessa bergsbyar i utkanten av Spanien, som man ju annars kunde tänka kanske kunnat vara avfolkningsbygder. Finns det något recept på detta som Portugal kan få?

Jag har kanske tänkt lite på det förut men tyckte det kändes extra markant nu, kontrasten bara man korsar gränsen. Lite som när man korsar gränsen mellan Schweiz och Italien, fast inte riktigt lika markant, eller som min mamma sa; som när man korsar gränsen mellan Hälsingland och Dalarna. Sedan förra helgen har jag funderat en hel på hur det kommer sig att Spanien verkar så pass mycket rikare mer välmående. Håller ni med? Vad tror ni?

Det blir i alla fall säkert fler besök till grannlandet framöver, nu när vi har en fungerande och villig hundvakt också! Fina vägar, god mat, vacker natur och sagolika byar. Ingen som skällde ut oss eller flirtade med oss. Allt är förlåtet, Spanien!

Tack för gästfrihet och för en fantastiskt fin helg, Annika med familj!

Här har Annika skrivit om vårt besök