Vilse i möbelvaruhuset

Egentligen är det emot Sverkers principer att ens sätta sin fot på möbelvaruhuset, men han är inte sämre än att han kan rucka lite på principerna då och då för husfridens skull. Han är inte helt omöjlig, men han passar på att tala om att han tycker att Sverige typ har uppfunnit slit- och släng-kulturen och bara matar på sopbergen med IKEA:s ”engångsmöbler”, H&M:s ”engångskläder” och så TetraPak, vilket är skämmigt med tanke på att vi i Sverige ska föreställa vara så medvetna om det där med hållbar utveckling. Han har en viss poäng, men ingen brukar vilja höra honom gå på om det. Han följer i alla fall med dit.

Det var egentligen mest Jonna som hade tjatat, men jag tyckte också att det var en bra idé. Det var trist väder, vi behövde lite porslin och andra småsaker och så kunde vi passa på att köpa glögg och pepparkakor!

Väl där lämnade vi in barnen på Småland. Att det heter Småland även här blir ju lite komiskt. Det skulle lika gärna kunna heta Urglund eller Moklång. Ingen fattar ordvitsen, ingen vet att Småland är landskapet Kamprad kommer ifrån, och ingen kan uttala det. Det här var andra gången vi var på IKEA sedan vi flyttade till Portugal. Första gången vi lämnade in barnen på Småland här kunde de bara ytterst lite portugisiska men det gick bra ändå. De tyckte det var jättekul!

De svenska orden och namnen finns ju överallt på IKEA, inte bara i Portugal utan över hela världen. Jag kommer ihåg när Sverker och jag var i Australien och någon kommenterade att våra namn lät som namn på möbler från IKEA. Typ omöjliga att uttala.

På IKEA utanför Sverige blir man också medveten om att en del av sortimentet är gjort för svenska miljöer och förhållanden. Mycket för tankarna till sommarstugor i skärgården, glasverandor eller kanske en vanlig svensk standardvilla. En del av det som känns helt rätt i Sverige passar inte alls in miljön här, och då tänker jag rent estetiskt medan Sverker tänker på den praktiska aspekten. ”Ställ in de där spånskivorna i ett hus här så sväller de upp eller möglar på nolltid!” säger han, och kanske har han rätt, med tanke på hur det gick för mitt pepparkakshus i fjol. Efter bara några dagar var huset alldeles mjukt och taket föll in. Det kan vara blött väder i Sverige också men inomhus är det ju uppvärmt och snustorrt.

Det mesta på IKEA i Portugal är helt klart som i Sverige, men det finns några detaljer som avslöjar att vi inte är där. Lite har man anpassat sortimentet till portugisiska förhållanden.

Av någon anledning har de smalare sängar här också. En normal dubbelsäng verkar vara 140, så vi kan inte köpa nya bäddmadrasser till dubbelsängen på IKEA här. Undrar varför? Finns det något vi inte vet om portugisiska förhållanden?

Vi går igenom alla de där IKEA-besöks-faserna. Man blir inspirerad och tänker att för en ganska billig penning skulle jag också kunna få sådär fint och fräscht hemma! Ut med det gamla, in med nytt! Sedan hejdar man sig och tänker att det räcker nog om vi köper nya lakan och kanske en ny lampa och kanske en sådan där också och så inser man att man redan är uppe i någon tusenlapp minst och lägger tillbaka. Eller det är egentligen bara jag som går igenom det här. Sverker går runt och känner på saker med saklig min och säger saker som ”Hur faen kan de tillverka en sån här till det priset?” och ”Nej lägg tillbaks den där. Den kommer att gå sönder första gången vi använder den!” Vi går vilse som vanligt och får lågt blodsocker. Vi blir lite osams vid kassorna. En obehaglig känsla infinner sig.

Kanske vi har provlegat sängarna och råkat somna till, utmattade av alla års slit på Bygget och jag av mitt jobb som högstadielärare såhär i mörkaste november, och DRÖMT hela Bortugal. Kanske vaknade vi i sängarna Hemnes och Sultan på IKEA i Kungens Kurva och huset i Vikingshill kanske inte alls är färdigbyggt än. Jag kanske måste skriva 140 skriftliga omdömen om skoltrötta högstadieelever innan helgen är slut? Kanske vår resa Bortugal aldrig hänt?

Vi hämtar ut barnen och går till restaurangen, som inte ens öppnat än! Vi hänger på låset och beställer köttbullar till barnen. När jag ska be om lingonsylt vet jag inte vad det heter så jag frågar efter ”den röda såsen” När jag frågar mattanten vad det egentligen är i den får jag till svar att det är mirtilos, men det vet jag betyder blåbär, så jag blev inte så mycket klokare. Tvärtom faktiskt. ( Men sen kollade jag upp det och lärde mig att mirtilos vermelhos, ”röda blåbär” är vad lingon heter på portugisiska!)

Sverker och jag vill ha bacalhau (typiskt portugisiskt fast det är importerad torsk från Norge) så det inte ska råda något som helst tvivel om att vi är i Portugal och inte i Kungens Kurva. Vi får ändå lov att gå ända fram till det stora fönstret och titta noga på världen där utanför som för dagen är ganska grå. Jo, vi är kvar i Portugal, men vi skulle nästan lika gärna kunna vara i Kungens Kurva om det inte vore för vissa detaljer. Det är en lite otäck känsla.

I avdelningen för svensk mat går vi ändå loss litegrann. Stärkta av maten och av att vi närmar oss utgången tänker vi att väl hemma på säkert avstånd från Kungens Kurva –känslan kan det säkert smaka med saft, lussebullar, dajmkola, knäckebröd och lite annat.

Om vi ville skulle vi kunna fixa ett svenskt julbord enbart med mat och dryck från IKEA, men det skippar vi.

Det känns bra att sätta sig i bilen och köra hem. Det gör det ju alltid när man varit på IKEA, förutom den där lilla ångesten över att man köpt något man egentligen inte behövde. Här känns det extra bra att vara på väg hem. Det känns nästan som att vi lämnar Sverige och utvandrar igen när vi kör iväg och vi slappnar av när vi ser avfarten mot Cascais och solen bryter fram en stund.

När vi nästan är hemma måste vi tvärstanna för ett gäng bestående av fyra hundar är ute och dräller mitt på vägen som för att skingra alla tvivel. Vi är definitivt fortfarande i Portugal.