Vilse i Tanger

Om jag inte hade fått ur mig det där första inlägget om Marocko för någon månad sedan hade ni nästan kunnat tro att vi aldrig kom hem från resan utan att vi irrat bort oss och blivit kvar där, i någon gränd. Det gjorde vi ju nästan också, och det ska jag berätta om nu. Jag tänker redan från början erkänna att det var lite mitt fel, men jag kommer att ge guiden nästan hela skulden. Det må ha gått ett nästan två månader sedan detta hände, men jag minns det som igår, alltihop.

Så fort vi anlänt i Marocko kom han stormandes emot oss, i mörkblå kavaj, byxor med pressveck och en hatt som satt ganska illa på hans tjocka gråsprängda kalufs. Han verkade upprörd, men det var oklart varför. Viftade och hojtade som om vi vore en skock olydiga får och inte förrän vi alla satt på våra platser i bussen sprack han upp i ett inställsamt leende och hälsade oss välkomna, på bruten spanska.

Det händer säkert ständigt att portugiser tilltalas på spanska, som att deras språk inte vore världens sjätte största utan bara en konstig dialekt av det spanska språket. Lite tröttsamt måste det vara för portugiserna, och lite trött blev jag på guiden redan den första dagen, och det var inte bara för att han pratade så dålig spanska.

Sammanfattningsvis hade han tre favoritämnen: Hur mycket han älskade portugiser, att alla religioner egentligen var samma religion och alla gudar samma gud och – eftersom han tydligen varit läkare – sjukdomar och parasiter. Det sistnämnda är väl det sista man vill höra om, egentligen, och det var det inte bara jag som tyckte. Till slut var det någon som bad honom prata om något annat, tack och lov.

 

Sista dagen började brasilianarna i bussen till och med bua när han envisades med att prata parasiter, så trötta blev de på att höra om sådant, men nu var vi bara på den första dagen. Ännu visste vi inte hur galen han var, vår guide. Än hade han inte dragit samma föreläsning flera gånger, än hade han inte tappat bort någon, och än hade han inte skällt ut någon. Han var ju helt enkelt inte riktigt klok, men det anade vi bara ännu, denna första dag.

Vårt första stopp blev en fästning som portugiserna byggt i Tanger. Där fick vi sträcka på benen och fotografera, och så plockade vi tydligen upp en till guide, en man i fez, spetsiga blå tofflor och en vit fotsid särk. Hans spanska var ännu sämre än vår konstanta guides, men det kompenserade han med att blanda ut den med så mycket franska han bara kunde, medan vi åkte omkring i Tanger och fick se både den engelska, den franska och den spanska stadsdelen. Båda svettades ymnigt i sina försök att överträffa varandra i  kunnande och formuleringar.

Jag hade ju redan anat att bägge guiderna hade minst en skruv lös, men jag blev ändå nästan chockad över deras beteende när vi skulle gå från bussen till medinan, den äldsta stadsdelen, där vi skulle få ”egen tid”. Man hade nästan kunnat tro att de intagit något alkoholhaltigt till lunchen, men det var det ju ingen som hade gjort. Den ena sjöng fado (oklart varför) med hög röst och den andra imiterade minaretutrop medan de ångade på över trafikerade vägar utan att kolla att alla var med. Sedan tvärstannade de plötsligt och började prata om Ronaldo och Neymar, högljutt och med yviga gester. Det var som om de tävlade om att vinna poäng hos gruppen, men effekten blev den motsatta. I stället bekräftade de våra misstankar. De här männen hade inte alla kameler i karavanen, och vi var i deras händer, i ett främmande land på en främmande kontinent.

 

Minst en halvtimme stod vi sedan och blockerade infarten till medinan medan guiderna överröstade varandra med förmaningar om att hålla oss till gruppen, inte stanna upp, inte hamna efter. Vi hade tydligen väldigt bråttom, men ändå stod de här och gormade och upprepade sig i evigheter, och där stod vi i stekande sol och skruvade på oss. Kände oss som skolbarn i händerna på en galen och lynnig vikarie (eller två) som inte har en aning om vad hen håller på med men gärna vill sätta sig i respekt. Det var så pass att folk stannade upp och lyssnade och skrattade och undrade vad det där var som pågick. Vi utbytte blickar.

Sedan sprang vi typ genom medinan. Jag lovar, det var knappt man hann ta ett foto, men det gjorde jag förstås ändå och då hamnade vi genast efter. Kanske var jag lite groggy efter natten på bussen och lite omtumlad av att ha dumpit ned i detta parallella universum, men jag var inte ens rädd för att komma bort. Jag var bara överväldigad av alla intryck och lite yr i bollen efter den långa obekväma resan hit.

 

 

Tur då att dottern ärvt sin fars konsekvens- och säkerhetstänk. ”Mamma, kom nu så vi inte tappar bort de andra!” sa hon till mig stup i kvarten, som det heter, fast det var jag som borde ha behövt säga till henne.

Hela tiden en bit före mig för att inte tappa bort de andra. Jag hela tiden en bit efter, fast jag försökte att bara gå och inte stanna upp och titta eller fota.

 

 

 

Den fjärde gången hon sa det hade det redan hänt. Vi hade tappat bort de andra. Gränderna hade blivit smalare och delade sig mer och mer. Vi befann oss i en labyrint, och de andra hade hunnit vika av utan att vi visste åt vilket håll. Nu var Jonna rädd, och det var mitt fel. Inte kunde jag väl i min vildaste fantasi tänka mig att de skulle springa ifrån oss! Nog måste de väl ha lite koll på att alla var med? Hade jag något telefonnummer, någon gatuadress, något hotellnamn? Nej. Inget av detta hade jag. Jag skulle aldrig hitta tillbaka till bussen igen och kanske skulle jag inte ens ta mig ur det här virrvarret av gränder.

 

Plötsligt tyckte jag att folk såg hotfulla ut och att gränderna lutade in över oss, men det var bara inbillning. Mannen som stod och hängde i en hörna var vänlig och ville bara visa oss vägen. Ditåt gick de, sa han. ”Group. This way”. ”Shukran”, fick jag ur mig. Det enda ord jag kan på arabiska förutom Allahu akbar och Inshallah, vilket kanske också hade passat. Vi sprang åt det håll han pekat, men gränden förgrenade sig igen. Vi stannade upp och torkade svetten ur pannan och tittade upp mot gränden som gick uppåt, och ditåt borde det vara, om vi skulle tillbaka till bussen. Nej.

 

Vänta! Långt därnere var ju hon i röda klänningen! Och den långa killen med kepsen. De vek av åt höger och vi efter! Puh. Lättnad blandad med lite skam över att det var jag som ställt till det så Jonna blev rädd, när det var jag som skulle vara den vuxna. Min yngsta dotter hade vuxit om mig! Hon hade till och med tagit bättre bilder än jag, utan att sinka oss det minsta. Det är ju lättare när man ser bra, och inte behöver fippla med glasögonen förstås…

Sådant funderade jag på när jag satt mig till rätta i bussen, som faktiskt stod på ett helt annat ställe än där vi lämnat den. Men vad väntade vi på nu? Upprörda röster och gester guiderna emellan, och så gick den unga marockanska killen som gick fram och tillbaka i bussgången flera gånger och verkade räknade oss på arabiska. Det fattades två personer! Två personer som hade kunnat vara vi!

Nu fick vi en riktig utskällning av den galna guiden och hans lika galna guidekompis, fast vi satt där på plats i bussen, tack och lov. När så tjejerna som kommit bort från gruppen dök upp fick de också en uppläxning inför hela gruppen. ”Det är EGOISTISKT att shoppa souvenirer när vi reser som grupp och har tider att passa!” ”Men….vi har inte…” ”EGOISTISKT! Vi har ANSVAR…! Nu var vi tvungna att betala POLISER för att leta efter er och vi blev UTSKÄMDA. Hur ska vi nu hinna med allt på programmet?” ”Men…” ”ALLA måste lyssna på MIG! Är det FÖRSTÅTT?” Vi förstår, mer än han tror.

Att utskällningen innan språngmarschen genom medinan och utskällningen efter medinan egentligen tog längre tid än det tog för tjejerna som kommit bort att hitta oss och att det inte hade behövt hända om guiderna haft lite rutin på att leda grupper genom medinan tänkte jag på, men sa inget. Tjejerna som kom bort hade inte alls varit egoistiska och shoppat, utan helt enkelt kommit lite efter, ungefär som vi, och missat en sväng. Som tur var hade de numret till någon i gruppen så de hade kunnat ringa och få veta att bussen nu stod i närheten av fästningen, nedanför medinan, där vi parkerat första gången, och dit hade de hittat efter ett tag.

”Det var ju väldigt lätt hänt att komma efter och komma bort”, sa någon. Kanske jag. ”Kanske man kan ha en strategi nästa gång – ett nummer man kan ringa, en plats dit man går?” Flera höll ivrigt med men detta viftades bort – vi skulle följa vår guide och inget annat och det var vårt fel om vi kom bort och nu var det vårt fel att vi inte hann med allt vi skulle hinna med.

Vi skulle i alla fall hinna med att rida på kameler och vi skulle till platsen där Medelhavet och Atlanten möts, och så skulle vi se en grotta, vilket var rätt onödigt egentligen, och sedan körde vi flera timmar åt fel håll, tyckte jag. Oklart vart vi skulle. Guiden sa bara att det var ”un lugar maravilhoso” (en vacker plats. Det lät ju bra, men han verkade så stressad. Jämrade sig och tittade på klockan hela tiden, men han pratade åtminstone inte. Skönt.

Efter nästan två timmar av resa längs havet säger guiden: ”Hörrni, nu är det kanske en kvart kvar till platsen dit vi skulle, men det börjar bli sent. När vi kommer fram kommer vi att behöva gå en bra bit. Ganska långt faktiskt och jag vet inte om vi hinner se allt. Vi kommer att behöva gå långt till fots och det kanske hinner bli mörkt. Kanske ska vi strunta i det här?” ”Strunta i vad?” Undrade vi, som inte ens visste vart vi varit på väg.

”Äsch, det är en stad där det bodde många konstnärer, författare och musiker under en period. En fiskeby som har en speciell charm, men jag vet inte om det är värt att se så här sent på dagen” säger karln när vi helt ovetandes har varit på väg mot det här stället i en och en halv timme, rätt hungriga och trötta.

Sist vi åt var klockan 12, och det vore skönt med en dusch och en säng snart. ”Ska vi inte till hotellet?” ropar någon. ”Jo, vi kan åka till hotellet nu om vi struntar i det här stället som vi var på väg till”, säger guiden. ”Till hotellet!” ropar alla (utom jag, som ändå är lite nyfiken på den där konstnärliga fiskebyn men egentligen kanske för trött.).

Nu blev guiden glad. Glad över att vi var med på att åka direkt till hotellet nu. Kanske var han också trött och hungrig? ”Hur långt är det till hotellet?”, ropade någon. ”Två timmar på motorvägen”, säger guiden då och ingen tror sina öron. TVÅ TIMMAR? ”Kommer vi att få mat när vi kommer fram?” frågar någon. ”Jadå, om vi skippar besöket i den här byn får vi middag när vi kommer till hotellet”, säger guiden och ger order till chauffören om att ta sig ut på motorvägen och köra mot hotellet istället. Nu är guiden lättad och glad och pratar hela vägen till hotellet, i två timmar, om sjukdomar och parasiter, om att alla religioner är samma religion och att han älskar portugiser. Jag vill be honom hålla tyst, men gjorde det inte. I stället fokuserade jag på detta fantastiska. Detta fantastiska att jag och Jonna var i Marocko!

 

Han fick många minuspoäng den här första dagen, vår guide, och det skulle bli värre, men på något sätt gjorde det gruppen mer sammansvetsad. Vi skulle ha en bra resa, och därmed jämnt. Inte skulle en dålig guide få sabba vår semester! Stämningen var god och det fortsatte den att vara, trots att guiden orerade på om samma saker och dessutom klantade sig ännu mer nästa dag, i den blå staden. I den fantastiska blå staden. Den såg vi alla fram emot, men först mat, en dusch och en god natts sömn.

 

Det var alltså bara den första dagen på resan. Att resa, ändå. Vakna i en främmande hamn, lägga sig att sova i en främmande stad. Att vara någon annanstans, i det som är någon annans hemma, på platser långt borta som funnits där hela tiden, medan man själv varit hemma. Olika världar i samma värld.

I början av november blir det en ny resa, någon helt annanstans. Få se om jag hinner berätta klart om Marocko innan dess.